jjosefineen

Typ så har det varit för mig. Jobbar sista natten inatt efter 13 nätter i rad. 130 timmar på två veckor när man vanligtvis ska jobba 74 timmar. Det har varit sjukt hårt och en dag har jag mått så dåligt att jag behövde åka in till danderyds sjukhus. Min kropp la av och jag vaknade på golvet i badrummet. Hade varit avsvimmad i några minuter. Det är de värsta med att bo själv, ingen som märker att man svimmar. Tur nog så lyckades jag ringa pappa som skjutsade in mig till danderyd. Där hade jag ketoacidos, därför jag svimmade. Glad att jag lyckades vakna och inte hamnade i koma, ingen hade märkt av det i tid och vill inte ens tänka mig hur det hade slutat i så fall. Jag kom hem samma kväll, de ville behålla mig för observation men jag ville bara hem. Dagen efter var det dags att jobba igen. Kan verka galet att åka och jobba dagen efter en sån grej. Men jag jobbar på ett sjukhus med otroligt kompetenta kollegor så kände mig mycket mer säker där än att vara själv hemma. 

 

Det här hände för några dagar sedan och ända sen dess har inget varit sig likt när det gäller diabetesen. Inga doser stämmer och det skrämmer mig. Nä fyy för detta.. Tror inte att det är jobbet som har skapat detta. Det känns mer som att det har hänt något med min diabetes eftersom inget stämmer längre. 

 

Men det är lite bättre, mår inte som vanligt ännu, lite skakigt fortfarande. Men på fredag ska jag hämta ut sensorer så jag får ordning på det här. Nu ska jag ta det lugnt en stund innan jag åker hem till mina föräldrar för att gosa med Molly innan jag sen åker till jobbet. Har världens mest underbara kollegor, det låter mig inte jobba och släpper mig aldrig själv. Finns ingen mer trygg plats än min avdelning <3