jjosefineen

Skakar fortfarande och gråten sitter i halsgropen. Helt själv med ett barn som inte är levande i den sekunden med en saturation på 2.. Kritvit överallt och blå på läppar och ögon. Storlarmar, hela avdelningen kommer in och jag försöker dra ut luften i magen på bebisen men skakar så mycket att jag inte får in sprutan i sonden.. Bebisen kom tillbaka precis innan vi tänkte lägga den i respirator. Andas ut i några minuter sen smäller det till igen när jag är ensam med bebisen. Storlarmar igen.. Aldrig varit så psykiskt påfrestande någonsin. Ett enda snedsteg, du tänker en sekund för länge, kan göra att allt pajar. Bebisen kom tillbaka men ligger nu i cpap. 

 

Detta skrev jag imorse men somnade med mobilen i handen. Har landat lite nu efter nattpasset men fortfarande skakig efter allt. Speciellt när jag rusar in i rummet och pappan ligger och sover, jag tänder upp hela rummet och börjar vetilera hans bebis. Fanns ingen tid att berätta eller förklara, det var så kritiskt att det enda jag fokuserade på var barnet. Jag uppskattar så himla mycket att mina kollegor sprang och var hos mig inom några sekunder. Otroligt sammarbete. 

 

Första gången någonsin som det här har hänt mig. Jag har haft turen att slippa detta men nu var det dags tydligen. Det var en rejäl prövning men som jag är stolt över! Jag prioriterade rätt och resultatet blev så bra det kunde bli. När kollegor säger bra jobbat och klappar en på axeln, då känns det extra bra. Fasen vilka underbara människor det är på mitt jobb!  

 

Nu ska jag strax åka till jobbet igen. Kommer ha hand om bebisen igen men eftersom hon ligger i cpap nu så måste jag vara med henne i rummet hela natten. 

Det går inte att förstå hur avancerad och tung neonatalen är att jobba på. Man måste ha jobbat här för att förstå.