jjosefineen

Som sagt så var min natt inte superrolig. Själva natten var bra men på morgonkvisten hände allt. Vi skulle sköta, byta blöja på en liten v.26. Mitt under det kraschar bebisen. Vi ringer läkare som därefter ringer efter fler läkare och syrror från avdelningen sprang till vår sal. Bebisen låg på 19 i saturation och då lever man i princip inte. Jag skyndar mig att ringa efter bebisens mamma och säger att BB måste skjutsa ner henne till oss pronto. Mamman hinner precis komma ner innan barnet lägger av.. 

Bebisen hade fått en lugnblödning, det sprutade blod från både munnen och näsan, de kunde inte få ner en tub i halsen pågrund av allt blod. 

Det var hemskt att se, alla gjorde ett så himla bra jobb, riktig teamwork men i 9/10 fall så överlever inte ett barn en lungblödning och det sker pågrund av att det är prematura. 

 

Var jobbigt att köra hem med alla dessa tankar i skallen och ännu svårare att somna. Men när jag väl somnade så kunde jag sova och jag sov i 9 timmar i sträck. 

 

Känns lite bättre nu, huvudet har lugnat ner sig. Första gången jag var med om en lungblödning så det var lite speciellt för mig. 

 

Jag blev inringd att jobba ännu en natt, skulle egentligen ha varit ledig inatt men det behövdes folk så jag ställde upp. Så snart ska jag iväg och tanka bilen, köpa nattmat och sen börja röra mig mot jobbet. 

 

Det som var positivt natten som var, var att jag gosade med en bebis hela natten i famnen. Hon ville aldrig komma till ro i sängen så till slut tog jag upp henne i famnen och satt mig i fotöljen och då somnade hon bums och där låg hon i 3 timmar utan att röra en fläck, klämde mitt finger och sög på sin napp. Det mysigaste jag varit med om.